textbild.htm

Ett av mina alster klippt ur tidningen "Björkbladet" Projekt.

Byt ut alla våra politiker Stockholm 980402

Mina föräldrar skulle vända sig i sina gravar, om de fick se vad som håller på att hända med deras gamla Sverige, som de var med och byggde upp.
Från fattigdom och elände till ett samhälle som värnade om alla, framför allt de svaga, sjuka och gamla. Ett samhälle där unga och gamla värnade om varandra, fackföreningarna slogs för sina medlemmar, mot orättvisor, arbetslöshet, mot förnedring. Ett samhälle där alla hade samma värde.
Det är inte lång tid kvar, tills vi är tillbaka igen.
Då bönderna kunde kasta ut drängarna med familjer hur som helst, gamla och sjuka hamnade på fattighuset, med skärvor från de rikas bord.
Vakna! ”Sossar”! och var är Vänstern? förövrigt gäller det Kristdemokrater, Miljöparti, Folkparti och Moderater, dvs alla i vårt Svenska samhälle.
(Min Mor sa ofta, man får ingenting med sig den dagen då man vänder näsan i vädret, så varför ska man inte dela med sig, under den korta tid man är här?)
Män såväl som kvinnor läser exempelvis Metro gratistidning 980402 ”Varje dag vräks fyra Stockholmare”, ingen reagerar. TV 4 Alice Bah, programledare intervjuar uteliggare i tv-studion, två killar knappt fyllda trettio. I Stockholm finns flera tusen, (just nu över 3000) i alla åldrar. De har ingen chans att få jobb, då de inte har någon adress. För att få socialbidrag, måste de söka tjugo jobb i veckan, som de naturligtvis inte får, för att de har inte någon fast bostad .
Är det inte dags att ta hand om våra” Svenska” Medborgare?
Det skrivs sida upp och sida ner om alla våra invandrare och deras problem. Hittills har jag aldrig läst att någon av dem är uteliggare. Här är det verkligen en stor skillnad på att vara svensk och invandrare. Politikerna skulle aldrig tolerera att en invandrare fanns bland uteliggarna, då skulle det bli ett ramaskri, en jätteskandal.
När man sedan läser om Riksdagsmännens löner, representation. För att inte tala om ”avfalls” avgångsvederlag för höga VD:s till exempel.
Fred Hassans Koncernchef 315 000 P&U-aktier (80 miljoner kr)
Grundlön 8 miljoner kr, bonus 8 miljoner kr, personaloptioner 500 000, 27 miljoner kr fallskärm (vid avgång före 2001, två årslöner). Om inte värdet av optioner, aktier som tilldelats uppgår till 120 miljoner kr betalar P&U mellanskillnaden. Summan blir då 250-300 miljoner kr.
Jag frågar mig, va fan ska vi ha politiker till?

Det var skillnad, då och nu.
Då fanns Per Albin Hansson och Tage Erlander! De var grabbar det, för att inte tala om Ulla Lindström ”Damen” som inte gjorde hovnigning för Engelska Drottningen på statsbesök i Sverige.
Vad blev det av våra 40-talister. T ex Jan Gulliou, som agiterade, sa ifrån när allt var fel eller höll på att bli det, och alla de andra numera förmögna ”Punsch -baronerna”. Ingen säger någonting, alla bara accepterar allt och går tillbaka till den tid som ingen ville ha då, men som alla till synes accepterar nu.
Varför? Får gamla vanvårdas, familjer vräkas, människor vara uteliggare. Psykiskt sjuka människor går omkring som ”bagladys” gör i USA. Vårt samhälle behandlar snart människor sämre än hundar. Naturligtvis är det ju bara en liten klick, en liten del av vår svenska befolkning som hamnat där. Några stycken kan ta sig tillbaka uppför stegen själva men det stora antalet kan det inte. Får man ingen hjälp att börja om från början, med hela samhället som stöd, så går det inte.
Jag vet själv hur det känns att hamna utanför, det behövs bara att någon dör eller flera, kanske man bara skiljs åt i livet.
Dör gör man inte i vårt samhälle. Åtminstone talar man inte om det. Att bli lämnad ensam kan knäcka vem som helst, ung som gammal. Det är väl kanske lättare att vara ung, då har man tid att kanske komma igen. Är man däremot lite äldre, när man väl fått tillbaka lusten att leva, orkar man inte med resten, dvs alla krav.
Om jag går till mig själv, Varför blev det som det blev? Varför hamnade jag 35 år tillbaka i mitt liv.
Mitt liv var bra, där fanns allt jag ville ha. Men så plötsligt, min mor o min far som stått mig så nära under hela mitt liv, mitt stöd som jag kunde falla tillbaka på, inte bara som föräldrar utan som mina bästa vänner, då plötsligt förändras allt. Jag kunde bolla alla mina frågor med dem, problem, min längtan att få komma hem, sitta i trädgården prata med dem, njuta av att bara finnas till, alla de små saker man nu minns. Värmen, välkomnandet när man kom ”hem”, glädjen som lyste i deras ögon, de små presenterna vi gav varann, julen, påsken, sommaren. Tillsammans planterade vi traditionsenligt balkonglådorna på terrassen. Trädgården, att bara sitta i hammocken med de båda, njuta av att bara få finnas till. Bara känslan, ”längtan” att få längta hem, den kommer inte tillbaka hur mycket jag än vill, den är borta, borta tillsammans med dem. Därtill lämnade Britt-Marie, min bästa vän mig också. De är borta, och hur jag än ropar i min själ, med hela min kropp kommer de aldrig mer tillbaka.
Som artist, freelance, med lite sparade slantar, avbröt jag mitt framträdande i Göteborg. Jag hade fått göra så flera gånger tidigare. Under de sista fyra åren hade min mor brutit höftleden, haft fyra hjärtinfarkter och komplikationer med bensår. Ådrorna byttes i båda benen med 86 stygn, fick göras om igen, efter komplikationer. Sju gånger hade min syster, far och jag vakat och våndats, men min mor ville stanna hos oss då. Det kanske är normalt, tanken fanns där alltid, mor kommer inte att klara det här, så tänkte vi varje gång,
Men den här gången, blev det tjugotvå gånger fram och tillbaka, Stockholm-Kalmar-Stockholm.
Far hade fått ryggskott. Här försvann mitt liv, helt enkelt jag glömde bort mig själv tror jag. Pappa hade lika ont när jag åkte tillbaka till Stockholm, för att arbeta första gången, trots att jag hämtat medicin till honom. Fyrtiotre mil, hemma i Stockholm igen, knappt innanför dörren, ringer mor och gråter- pappa har trillat i hallen, ambulansen har hämtat honom. Gullbrith är på väg upp till honom på cykel. Kan du komma hem? Ringer återbud till nästa artistjobb, vänder bilen och åker hem till Kalmar igen.
Hämtar mor upp till Lasarettet i Kalmar, Överläkare Lindgren, pappa hade flyttats från medicin, Överläkare Hubinette, hade snabbt kommit fram till att pappa hamnat på fel avdelning. Lindgren kallar in mig och min syster, cancer! höger lunga, skelett, lever, lymfkörtlar, prostata. Tre månader kvar för pappa att leva, kanske fler om det börjat i prostata, och inte i lungan. (Sedermera fick vi veta att det börjat i lungan).
Min syster ville från början inte att vi skulle säga det varken till mamma eller pappa. Stum, tårar som inte fick komma, jag kämpade för att få luft, med tunga steg, gick vi och hämtade Mor, kramade Far innan vi åkte hem till Stensviksvägen. Gullbrith lämnade oss och cyklade hem till Unionsgatan för att laga mat till sin familj.
Jag kunde naturligtvis inte hålla mig- berättade för Mor, vad läkaren sagt.
Mor sa - vi väntar med att säga det till pappa.
En manlig sjuksköterska på väg ner med pappa till röntgen, avslöjade för pappa vad han inte visste. När pappa klagade över smärtor och bad om värktabletter, kom svaret från den korkade manliga sjuksköterskan.
Du har cancer som du vet, du kan inte få mera morfin förrän vi kommer tillbaka till avdelningen. Så fick pappa veta.
Vilket svin till sköterska.
Senare ringde pappa alldeles förtvivlad och grät i telefonen. Jag tog cykeln upp till sjukhuset, höll pappas hand länge. Pappa accepterade, jag glömmer aldrig.
Han sa till mig” förlåt mig om jag gjort dig illa någon gång”. Jag svarade med tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag har ingenting att förlåta dig lilla pappa, du har varit den bästa pappan i världen. Jag har aldrig önskat mig någon annan pappa. Han log och var nöjd med mitt svar.
Dagar, månader gick, upp till Kalmar lasarett tillsammans med mor. Krama pappa, hem och tvätta, städa, handla, laga lunch och tillbaka till sjukhuset igen. Hämta mor till lunch, in med rullstolen i bagagluckan, långa korridorer samma procedur varje dag, upp ner igen för middag. Sent oftast kl 23.00 upp till pappa för att umgås en liten stund, raka, klippa tånaglar, fingernaglar och ofta klippte jag pappas hår, friserade mor varje dag, morgon och kväll, när helst vi skulle ut eller till pappa.
Resten av tiden försökte jag att göra min Mors tid lite trevligare, enkla små nöjen, god mat, handla en trisslott, göra en laxsmörgås sent på natten, prata lite om livet och allt som hänt. Resten av tiden gick åt till att försöka sköta mitt liv i Stockholm, mitt hem och mina söner, per telefon.
Allt det där och ännu mer. Hiss från Holland för att kunna ta upp pappa på terassen. Sjukhussäng från Västervik, delarna för att höja och sänka madrassen kom i olika etapper. Kämpande för att pappa skulle få morfinpump. Handlade förtält till trädgården, för att få plats med säng till far, som skulle få komma hem på midsommarafton. Pappa var då sittande i rullstol. Innan jag hämtade pappa, hämtade jag bröd på Atlantic som vi alltid gjort.
Frälsningsarmen spelade gamla kända melodier på Larmtorget. Jag hämtade pappa i vår bil för sista gången och fick hjälp av sköterskor att ta in honom i bilen. På frågan om pappa ville att vi skulle åka förbi torget och lyssna, svarade pappa ja. Vi stannade bilen på torget, soldaterna hade packat ihop sina instrument. Efter förfrågan spelade de ändå något för min far och då fick jag min första paus på länge. En enorm upplevelse att se pappa lyssna till ”Där rosor aldrig dör.” Vi fick en fin Midsommarafton tillsammans.
Sedan gick allt fort. På vägen upp till sjukhuset bad pappa mig stanna (rull)stolen. Han tog mig i handen och sa, ”låt mig få somna hemma”. Han tog av sig sin guldklocka, (För Nit och Redlighet i Rikets Tjänst) och gav mig den.
Allt, gör man då. Till sist, att sluta hans ögon, mun, raka, tvätta, klä honom, lägga honom i hans vita kista med munspelet på kudden. Allt annat runt omkring, köra med på hans hans sista färd till Ljungbyholm till det lilla vackra bårhuset med mor, min syster och hennes familj. Sorgflor på de svenska flaggorna på vår familjebil. Jag gjorde pappas kistdekoration med flera hundra vita rosor. Jag sjöng Beethovens lovsång, och hans älsklingssång ”O Helga Natt”,Adams Julsång.
Vaknar efter sluttonen, på Kalmar Lasarett.
”Hjärtinfarkt”. Några vilodagar, och sedan dags att ta hand om mor som varit så stark hela tiden, sittande hållandes min pappas hand. Sextiotvå års äktenskap, jag försökte allt, upp ner från Stockholm - Kalmar - Stockholm igen, med mor. Mor trivdes ingenstans. Hon föll flera gånger och försvann in i sig själv. Efter ytterligare fall kom mor på rehabilitering på avd 31. Mor skulle sedan få komma hem, till sitt eget hem igen, med all hjälp hon kunde få. Första tiden på sjukhuset var bra sedan kom ensamheten. Jag var ju tvungen att åka tillbaka till Stockholm, vem skulle annars betala min hyra. Vi ringde varje dag flera gånger, jag kände hur Mor försvann, hon kunde ringa vilken tid på dygnet som helst.
Ensamheten kom då över henne.
Jag bråkade på min syster som stängde hennes telefon på natten. Det var hennes enda kontakt på natten. Då var hon vaken, och kände sig ensam.
Sjuksystrar, för lite personal som inte hade tid att sitta en stund. På natten skulle man ju sova!

Fick in i det sista bråka på personalen, en gammal sköterska som t o m skulle forsla ned mor från salen på sjukhuset innan jag kom hem till Kalmar, för mitt sista avsked av min älskade mor. Otroligt, att inte ens som död få plats på sjukhus. Dagen efter slöt jag hennes mun, klädde henne, kammade det blå håret, som alltid var så perfekt och bäddade ner henne på hennes kudde den ”vita Nallen” (Teddybjörnen) som hon älskade. Den fick hon med sig på sin sista färd tillsammans med varma vita sockor och sidenhanskar, mor frös alltid om händer och fötter. Nu var mor inte ensam längre, utan förenad med far som hon så gärna ville. Jag gjorde även mors dekoration med tusen rosa rosor på den vita kistan.
Tomt, ensamheten kom som en iskall vind, på vägen upp för sista gången till Stockholm. Kvar fanns Britt-Marie, på Stureby sjukhem döende i livmodercancer. Fortsatt matning, som jag gjorde istället för vänner, dotter och systrar till Britt-Marie som aldrig hade tid. Personalen som aldrig hade tid. Men de hade tid, ständigt när man kom var kafferummet fullt. Britt-Marie 32 kg som en Belsenfånge, ett utmärglat skelett, så somnade min allra bästa vän in i evigheten. Vad hade hon gjort? Liksom min mor, som inte fick hålla någon i handen, sin sista stund på jorden.
Jag sjöng samma sånger för Britt-Marie, som för min far.
Sångerna för min mor behåller jag ännu i mitt hjärta. Förlåt mig lilla mor, jag kunde inte sjunga då.
Det enda som nu känns rätt är de mängder av blombuketter och presenter som jag dig gav under din tid här på jorden
Du fick av mig allt jag önskade du skulle ha och trots bannor från far och syster då, så känns det rätt idag. Du älskade blommor så väl som jag.
Ordspråk som jag nu ofta minns och ler åt.
Pappa till mig sa du ofta, den som ger tills han tigger, ska ha stryk så han ligger
Mor sa då, den som ger får tusenfallt igen. Jag tror du hade rätt lilla mor.
Du visste alltid att mitt hjärta var ditt. Mor lilla mor! Ingen var som du, inte någon i hela världen. För mig var du allt.

Hur tar vi hand om våra gamla? Hur vill vi själva bli behandlade den dagen vi blir gamla?